Det finns en envis mänsklig reflex att dela in världen i vårt och deras. När någon kliver in på en plats som vi uppfattar som vår, blir reaktionen inte alltid nyfikenhet eller förhandling. Ofta blir den avvisande, och då är steget kort till att se den andra som ett skadedjur i stället för en människa.

Det är där problemet börjar. När motparten beskrivs som något som ska bort, förvandlas samtalet till en försvarsstrid där nästan vilka metoder som helst kan framstå som rimliga. Då glömmer man lätt att revirdriv inte bara är en instinkt utan också ett val, och val går att påverka.

Svenska Yle har fångat den här mekanismen väl: människor försvarar sitt territorium aggressivt och märker lätt ut inkräktare som skadliga. Orden spelar roll, eftersom de sänker tröskeln för hårda åtgärder och gör det svårare att hitta lösningar som bygger på samexistens, regler och måttfullhet.

Invändningen är förstås att samhället måste få skydda gränser, egendom och trygghet. Det stämmer. Men skydd kräver inte att den andra parten fråntas sin värdighet. Tvärtom behövs just då noggrannhet, så att försvar inte blir till onödig skada.

Därför handlar detta inte bara om djur eller natur, utan om politik och makt i bredare mening. När vi börjar se dem som kommer in som skadedjur bygger vi själva det problem vi säger oss vilja stoppa. Ett klokt samhälle känner igen revirdriften, men låter den inte styra allt.