Horace Engdahls Själen och musiken får i HBL:s bedömning rollen av en liten bok som ändå bär på något större. Det är just den koncentrerade formen som gör att verket inte upplevs som bagatellartat, utan som ett genomarbetat och tydligt avgränsat kulturarbete.

Samtidigt är vägen dit inte helt friktionsfri. Enligt HBL framstår själsjakten först som både mästrande och självupptagen, men helheten lyfter mot slutet och mynnar ut i ett fint slutackord. Det ger boken en tydlig kurva och förklarar varför den stannar kvar efter läsningen.