I februari 1942 befann sig Carita Blomqvist i posthusets källare i Helsingfors tillsammans med sin mamma och lillebror Tage. Runt dem stod hundratals andra barn som väntade på att skickas till Sverige, i en situation som för många familjer blev början på en lång och oviss separation.

Händelsen placerar Blomqvists minne mitt i den stora barnförflyttningen under krigsåren, då barn från Finland skickades till Sverige för att skyddas undan kriget. HBL berättar om hennes upplevelse som en påminnelse om hur trångt, osäkert och känsloladdat avskedet kunde vara för barn och anhöriga.