Hur man talar om kriget i Ukraina har förändrats påfallande mycket på ett år. I fjol sades Ukraina vara på väg att förlora. Nu hörs i stället prognoser om ett ryskt nederlag. Den snabba omsvängningen säger nästan lika mycket om vår vilja att tolka krig som om själva kriget: utomstående söker ständigt den punkt där berättelsen kan förklaras ha vänt.

Problemet är att en verklig vändning i krig sällan går att se i stunden. Ofta blir den tydlig först senare, när händelserna redan tvingat alla att läsa om det som tidigare såg ut som små signaler. Därför är tvärsäkra utsagor om seger eller nederlag ofta mer önsketänkande än analys.

Det betyder inte att ingenting har förändrats. Det betyder bara att krigets dynamik är långsammare och svårare att överblicka än den dagliga kommenteringen ger sken av. Ena dagen ser den ena sidan ut att ligga under, nästa dag den andra, medan fronten i själva verket formas av utdragen förslitning snarare än av ett enskilt rubrikögonblick.

Vissa menar att just därför måste man våga förutsäga och peka ut en vinnare i tid. Men för tidig säkerhet kan vara missvisande, eftersom den ger intrycket av att kriget rör sig rakt mot ett tydligt slut. Historien visar snarare motsatsen: först när dammet lagt sig ser man vad som var en verklig vändning och vad som bara var ett tillfälligt intryck.

Därför borde samtalet om Ukraina tåla mer osäkerhet och mindre slutgiltiga domar. Det är inte svaghet, utan realism. Nästa gång någon slår fast att kriget definitivt har bytt riktning är det värt att minnas att svaret ofta blir tydligt först långt senare.